Träff med deckarsystrar

Det börjar som en lek. Telefonen ringer hos Åsa Träff. Det är hennes syster Camilla Grebe.
– Vi borde skriva en bok du och jag! Jag har skrivit ett stycke som jag mejlar över, så får du fortsätta skriva.
Åsa är på landet, det är sommaren 2004. För att nå en internetuppkoppling får hon cykla till biblioteket i Vingåker. Där läser hon systerns text, och antar sedan utmaningen.
Det blir fler cykelturer till biblioteket den sommaren för Åsa. Systrarna skriver på varsitt håll och skickar texterna mellan varandra. Snart övergår leken till ett mer systematiskt arbete. Mejlkontakten byts ut mot sporadiska skrivmöten, då det bestäms vem som ska skriva vad. Deckaren Någon sorts frid växer fram.
– Vi hade en grundtanke om vad boken skulle handla om, men sedan hamnade historien någon helt annanstans, säger Camilla.
– Det kanske låter som en klyscha, men det var faktiskt så att boken nästan skrev sig själv, fortsätter Åsa.
Vissa scener i boken ger verkligen kalla kårar. Blev ni någonsin själva rädda under skrivandet?
– Nej, inte rädda direkt, säger Camilla. Däremot var det förvånande hur lustfyllt det var att få flytta runt våra karaktärer, som om de vore schackpjäser…
– Fast vissa scener var lite otäcka att läsa, fyller Åsa i. Nej, tänkte jag när jag läste din text om katten, inte katten! Särskilt eftersom jag har en katt som heter just Ziggy, som Siris katt…
– Jo, det kunde vara obehagligt när man öppnade mejl med en ny text, man visste aldrig vad som komma skulle.
– Å andra sidan var det lite som att få en present, en överraskning, i varje mejl…

Systrarna Grebe Träff fyller i varandras meningar. Den ena tar vid där den andra slutar. Tappar Camilla tråden plockar Åsa omedelbart upp den igen. De pratar fort, båda två, associerar fritt och ledigt, och de beskriver sig själva som väldigt ”tajta mentalt”. Även i skrift går deras språk omlott. För läsaren är det nästan en omöjlighet att avgöra vem som har skrivit vad i Någon sorts frid. Knappt systrarna själva kan se någon skillnad idag.
Det var en process som startades under skrivandets gång, där de efterhand hittade ett gemensamt språk som växte fram i samma takt som historien.

– Jag är mer visuellt inriktad än Åsa, jag har hållit på mycket med konst och har samma förhållningssätt till text. Jag kan äta en text, jag älskar metaforer. Åsa står mer för psykologisk sakkunskap och mellanmänskliga relationer, säger Camilla.

Det fanns inga svårigheter med att skriva boken tillsammans?
– Nej, jag tycker snarare man kan vända på det; det måste vara jättesvårt att skriva en bok på egen hand! Att inte ha någon att bolla med när man kör fast, att ständigt vara ensam med sitt arbete, säger Camilla.
– Ja, vi behövde verkligen varandra i det här, fyller Åsa i. Och sedan har min make Andreas också kickat igång mig. Peppat när det inte har funkat.

Systrarna Camilla, född 1968, och Åsa, född 1970, växte upp i ett hem fyllt av böcker i Älvsjö utanför Stockholm. Under uppväxten fick de höra att de var olika. Till de yttre stämmer nog det; Camilla är blond, Åsa mörk. Men idag ser de fler likheter än olikheter hos varandra. De beskriver sig båda två som driftiga entreprenörer, kreativa individualister som ”nojjar” över samma saker.

Efter gymnasiet bör jade Camilla Handelshögskolan, och inledde därefter en karriär som bland annat marknadschef för Vin & Sprit och en av grundarna och VD för Storyside.

Åsa hoppade av gymnasiet och fick istället sonen Max 1988. Hon hade olika ströjobb, men efter att ha läst in gymnasiekompetens på Komvux så började hon på psykologlinjen 1993. Precis som huvudpersonen Siri arbetar hon i dag som psykolog. Dock finns inga drag av Åsa i Siri, som de beskriver som ”stukad och allvarsam, lite tilltufsad av livet”.

Handlingen drivs framåt mycket av terapisessionerna, som är levande och trovärdigt skildrade. Det måste vara ett spännande yrke?
– Det är ett stort privilegium och ett förtroende att få lyssna till och hjälpa personer som berättar om sin tillvaro, säger Åsa. Och visst är det spännande.

Men det är ekonomen Camilla som skrivit många av sessionerna i boken, och det var hon som ”skapade” Siris yrke.
– Jag tyckte att det var en spännande miljö att använda, säger Camilla. Terapi syns lite varstans i olika dramaproduktioner, som i In Treatment och The Sopranos. Men bland kriminalromanerna har vi inte hittat några terapisessioner.
– Terapin var ett bra sätt för att kunna komma in i karaktärerna och det psykologiska skeendet.

Åsa poängterar att alla patienter i boken är fiktiva, och att hon för tillfället inte har några patientkontakter, delvis på grund av boken.

Skrivandet har fört systrarna närmare varandra. Men när det kommer till frågan om författarskapet och framtiden skiljer sig svaren åt:
Vill ni bli författare på heltid?
– Ja, det är målet, svarar Camilla.
– Nej! svarar Åsa på samma gång.